Imorse myste Nellie & jag i soffan till alla avsnitt av en unge i minuten då jag missat det varje måndag.
Det är svårt att hålla tårarna tillbaka när man mentalt tas tillbaka till den där underbart smärtsamma stunden.
Låter konstigt men menar att det var den värsta smärta jag någonsin upplevt samtidigt som det var den underbaraste stunden i mitt liv.
Samtidigt låg jag i soffan med våran fantastiska dotter vid min sida o kände mig så oerhört stolt över att jag med egen kraft faktiskt födde henne. Tycker att man som mamma ska vara stolt över sig själv då man burit på det lilla barnet i 9 månader för att sedan använda all kraft och energi man har för att föda fram det lilla knytet,
det är kärlek ♥

Tänkte att jag lite senare ikväll skulle ta o berätta för er om våran förlossning, nyttigt för mig att friska upp minnet lite!